Alla har vi dagar då vi känner oss som om vi blivit släpade femhundra meter efter en skenande häst i vilda västerns grus. Dagar då man vill dra något gammalt över sig och bara ligga kvar i sängen. Man ojar sig över hur man ser ut och tycker att sminket är fult, håret ser risigt ut och kläderna sitter helt fel. Samma kläder som man några veckor tidigare trivts hur bra som helst i. Håret är de samma som man alltid burit på huvudet, visst är det löjligt. Egentligen kanske det är mer synd om människorna som får umgås med en när man är på det humöret.
Jag har en riktig fuldag idag och tänkte absolut inte under några omständigheter fotas till någon ful oufitbild. Den skulle säkert enligt mig vinna högsta vinsten i en fulhetstävling, men sen ändrade jag mig. Varför ska man endast vara med på kort när man känner sig okej? Nä fram med kameran och here we go i fuldagar och findagar. Det är svårt att skaka av sig den där fuldagen, känslan biter sig fast och förföljer en under hela dagen och man känner sig smått obekväm. Det mest komiska med fuldagar är att andra antagligen tycker att man ser ut precis som vanligt.
Stop Staring ligger i LA och har funnits sedan 19997 och de gör otroligt vackra vintageinspirerande retroklänningar. Det är så det vattnas i munnen när man ser allt fint de har. Det är inte direkt några h&m-priser men det kan man inte heller förvänta sig när det gäller såna här fina klänningar. Dessa klänningar finns i flera fall i storlekar upp till 3x, gå in på deras sida och dröm er iväg för en stund, själv är ska jag drömma mig bort i skolan under föreläsningarna.
Jag har på senare tid fått två fina bloggawards och det är alltid smickrande att bli uppmärksammad. Jag blir både glad och lite stolt, framförallt för de fina motiveringarna.
Den första fick jag från punkmamman med motiveringen:
Fina Thina påstår sig driva en modeblogg för den kurvigare delen av befolkningen, det är visserligen sant men framförallt så har hon en blogg som gör att man reser sig upp ur soffan och känner sig viktig, värdefull och betydelsefull.
Nostalchic er en svensk modeblog skrevet af en fyldig kvinde. Hun tager billede af sig selv og sit tøj hver dag, og jeg bliver altid jaloux over alt det fede tøj hun finder, og min egne manglende kreativitet og skrædderevner!
Jag vill gärna rosa 5 stycken bloggar:
Le blog de BigBeuty:Skrivs av en vacker fransk kurvig tjej som ofta visar upp jättefina bilder på sig själv,på skor och andra vackra ting. Även om jag inte förstår franska så tycker jag jättemycket om hennes blogg. Hon har en underbar stil och man blir verkligen inspirerad av henne. I bland översätter hon sina inlägg vilket är trevligt.
Blog to be alive: Ännu en söt kurvig frank bloggflicka.Jag älskar hennes klädstil och hon är otroligt söt. Hon brukar oftast översätta sina texter till engelska: ta er absolut en titt på henne och blir inspirerade.
Kurvigheter: Klara som ofta slår huvudet på spiken när det gäller det mesta i tjockisväg. Klarsynt rolig och smart. Hon är även anledningen till att denna blogg faktiskt finns idag. Tack för det Klara!
Tyk: Precis nyfunnen dansk bloggerska med otroligt mycket inspirerade bilder på modeller och kläder när det gäller plussize.
Underbara Clara: En av de första bloggarna som verkligen fångade mitt intresse och hos henne blir jag alltid kvar. Jordnära, klok och härlig och man blir alltid upplyft av hennes söta blogg och hennes vackra bilder. Snart ska hon gifta sig och jag längtar efter att få se hennes brudklänning.
Igår hittade jag en söt gammal rosett och en röd basker som jag köpte förra vintern. Jag tänkte att man enkelt kan piffa upp den och kommer resultatet. Jag tror att baskern kommer bli söt till min röda höstjacka.
Önskar er en trevlig Söndag, själv ska jag plugga lite och umgås med min familj.
Jag kan tycka plussizetjejer har ett fattigt utbud i Sverige, men när jag läser artikeln ”svårt att hitta stora storlekar” i GP så inser jag att det verkar finnas ett ännu sämre utbud för män.
Som det ser ut idag så har storavuxna män i Västsverige endast två butiker att besöka. Nisses Herrmode och Asico som både två ligger i olika delar av Göteborg. Det finns andra butiker som har i lite större storlekar, Kappahl kan ha upp till XXL på en del tröjor och det har även Stadium. På Holmens Herr kan man hitta ett visst utbud av storlekar upp till 6XL, vilket det inte går att gör för kvinnor någonstans så vitt jag vet, rätta mig gärna om jag har fel. Men när det gäller renodlade butiker för storvuxna män så är utbudet litet.
Våren 2009 blir det lite roligare för de större männen i Västsverige. Då slår Living Large upp sina dörrar till sin första butik i Göteborg. Living Large en del av textilkoncernen Varner Gruppen och är i stor sett Dressmankläder i större storlekar. I butiken kommer det att finnas kläder till män som drar storlek 3XL upp till 9 XL.
Stefan Wallerek som är pressansvarig på Överviktigas riksförbund vittnar om obehaget att behöva tränga sig igenom en hel butik med “normalstorlekar” för att komma till ett undangömt hörn där de stora plaggen finns. Vilket påminner oss om att männen inte heller tycker att det är särskilt roligt att behöva leta upp tjockisrutan för att hitta något att ha på sig.
Jag har kollat igenom utbudet på Living Large och tycker att det ser ut som Dressmans utbud. Min tanke går genast till de tjocka yngre killarna. Om man är 18 år kanske man inte tycker att det är jätteroligt att gå runt i kläder som känns som att de sitter bättre på en 40åring. Men det är som jag brukar säga, tjockisar har inte alltid det självklara valet. Jag hoppas i alla fall att det ska gå bra för Living Large. Männen behöver helt klart fler butiker att besöka. Själv fortsätter jag att drömma om en riktigt trendig plussizebutik för yngre kvinnor.
Idag är jag lite småbakis och har varit ute i regnet och hoppat i vattenpölar, en soft lördag utan vilda planer.
Nu är jag precis hemkommen från en riktigt lyckad kväll med mina nya klasskamrater. Vänskapsband har knutits över öl och vinglas.
Livet har vridits ut och in, lärare och framtidsplaner har diskuterats och studier har nötts och blötts. Det känns jättekul att träffa nya människor, det är en av de saker jag gillar absolut bäst. Nu ska jag snart krypa ner mellan svala lakan och sova för i morgon ska vi upp i ottan, trots vinskalle och annat mysigt.
En del människor sysslar med Platespotting, en del med Trainspotting och jag med Fatspotting. Det kan verka knäppt men jag tittar aktivt på andra kurviga människor. Vart än jag än går ser jag dem och finner det verkligen nyttigt.
Just att inse att det finns massor av kurviga, tjocka, feta kvinnor och män runtomkring. Innan fick jag för mig att jag var ensam. Kanske att det fanns två tre stycken andra tjockisar, men sen var alla andra smala. Inte direkt något vetenskapligt tänkande för så är det inte, det vet både du och jag. Det finns människor i alla storlekar och jag tycker det är lika berikande som jag tycker att det är härligt med ett mångkulturellt samhälle.
Jag rekommenderar verkligen alla oavsett storlek att kolla in människor som liknar dem till kroppsform eller övrigt utseende det är både roligt och nyttigt. Man kan se så mycket som man inte visste fanns.
Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är?
Den här gången bjuder jag på konstnären Miss Van som i början på 90talet målade vackra målningar på gatorna a la graffitistyle, men istället för sprayburkar målade hon med pensel och färg. Då var hon bara 18 år och en riktig pionjär när det gällde den feministiska sidan av streetart. Nu syns hennes konst hela världen över på olika utställningar.
Foto:Mr la rue
Jag fick nys om Miss Van genom Chamomillas blogg där hon länkat ett annat av mina inlägg och blev otroligt nyfiken på vem som är hjärnan bakom.
Nu har jag gått i skolan i dagarna 3 och njuter verkligen av att vara tillbaka i en kreativ miljö där man får lyssna på inspirerande föreläsningar och mata hjärnan med nya infallsvinklar och kunskaper. Självklart kommer jag bli blasé av att sitta och uggla på föreläsningar, men just nu njuter jag bara av att vara där. Medelåldern är ganska låg i min klass och jag är övertygad om att jag är en bland de absolut äldsta. Som tröst är det är faktiskt ingen som tror mig när jag säger hur gammal jag är vilket jag tar som en komplimang.
Idag har min kamera har fuckat ur rejält, jag kände hur paniken kom krypandes och såg tusenlapparna flyga ut genom fönstret. Men med lite krångel får jag nu i alla fall in mina bilder på datorn. Vad gör man utan sin kamera?
Jag har även lyckats få iväg en beställning till adlibris på de kvarstående böckerna till första delen av kursen eftersom de självklart har tagit slut på Akademibokhandeln. Dessutom var tanten otroligt dryg när jag frågade efter böckerna och sånt har jag svårt att stå ut med.
Nu ska jag hoppa i ett skumbad för att sedan njuta av första Gossipgirl denna säsongen.
Det här är otroligt vackert, men det får ändå mitt hjärta att bli sorgset. jag tänker på videon som en liknelse av någonting som hela västvärden sakta håller på att förvandlas till. Vi är robotar eller maskiner som efterapar någonting som medierna pumpar ut till oss, ett köpt ideal utan eftertanke. Att vi slutändan kommer går sönder av alla försök att vara någonting som vi inte är eller kan uppnå.
Som ingen kan uppnå, inte ens de som är i blickfånget. Som ler mot oss på framsidan av de magasin vi bläddrar i, som figurerar i filmerna och serierna, som poserar på den röda mattan. Inte ens dessa människor uppnår den rätta bilden, men de kämpar liksom alla andra för att nå de där ouppnåeliga, det vi egentligen inte vet vad det är. Ingen vet, men vi famlar i blindo.
När tröttnar människan och inser att vi bara är just människor olika till utseende och personlighet? När ger vi upp och känner oss besegrade eller tar ett steg tillbaka? När försöker vi ge oss själva en sanningsfull blick i spegeln och där kanske kan se oss själva för vilka vi egentligen är. Levande men sårbara och att vi duger som vi är.
Det är så det känns ibland, som just nu när jag tittar på denna video.
Foto: Wojofoto
Foto:Mr la rue
Foto: MissDobledutch
Foto: Wojofoto
Foto: Wojofoto
