På kvällen när vi ska sova, vi ligger så nära så nästipparna nästan snuddar vid varandra. Hennes blå möter mina gröna, vi tittar in som i en evighet. Beskådar vad som kan finnas bakom den andras fasader. I min värld har hennes fasader inte hunnit byggas och när det byggs vill jag riva dem på vägen, lägga mina skyddande armar om henne så inget ont ska hända. Allt ska vara sockervaddslycka för evigt. Hennes lena hand av sammet stryker min vuxna kind.
Det känns som hjärtat ska sprängas av styrka, lycka och evinnerlig kärlek men även rädsla av att det värdefullaste man har ska kunna försvinna. Den som någon gång förlorat något så värdefullt går aldrig säker igen. Hon har min kärlek i sin hand, detta finaste underverk.
