Vad är det för signaler vi sänder ut till våra barn när dagisfotografer och fotolabb tar sig friheten att retuschera kort som är tagna på 3åriga dagisbarn?
På aftonbladet kan man läsa att en pappa från Luleå upprörs över att för andra året i rad få tillbaka dagis-korten för att sedan märka att dotterns ärr i ansiktet har tagits bort. Förklaringen pappan fick var -Vi vill bara vara snälla och gulliga. Då känner jag att håren reser sig i nacken på mig…
SNÄLLA OCH GULLIGA?
Hur gulligt är det att säga till någon att ditt barn faktiskt inte duger som hon är så vi tog oss friheten att snygga till henne lite? Hur gulligt kommer det vara när dottern i framtiden inser att ärret hon har i ansiktet retuscherades bort redan på dagisnivå. Budskapet är klart och tydligt: du dög inte som du var redan när du var 3 år och du duger inte nu. Jag blir mållös, hur kommer man på denna idiotiska tanke och finns det på allvar föräldrar som blir glada över att ”skönhetsfel” fixas till på skolfoton?
Jag håller med pappan -man köper inte verkligheten som den är. Verkligheten mina vänner är att folk har ärr, de har finnar, munherpes, för små bröst, för stora. De är tjocka, fläskiga, magra och för smala. De har ridbyxelår och utstående öron. Vi ÄR inte perfekta men är det inte det som är tjusningen?
Låt barn vara som de är, oskyldiga och vackra med eller utan ärr. Låt dem få leva i ovisshet om att det finns en värld som än så länge ligger bortom deras vetskap. En värld där lycka mäts i skönhet. Där perfektion är något du aldrig kommer uppnå vad du än gör.
Det var allt för mig!
/Nostalchic
åhh så bra du skriver Jag håller med i vartenda ord
bra skrivigt! vi/de behöver inte starta osäkerheten på barnens utseende tidigare ändå! det är redan tidigt nog! Låt barn vara barn, låt ärrade människor ha sin ärr…
I am sorry. I am french so I don’t understand the words but I like very much the pictures. The choice of clothes is wonderful.
Best regards
Myriam
I ett avsnitt av serien ”Medium”, har yngsta dottern fått för sig att konstant gå runt med en cykelhjälm på sig, verkligen hela hela hela tiden. Hennes pappa försöker desperat få henne att ta av sig den, iallafall till skolfotograferingen. Varpå mamman säger något som fastnade hos mig: Skolfotograferingen ska väl spegla barnen så som dom är just DÅ, i det ögonblicket. Den dom var där och då. Så att man kan minnas det. Hade dom en period då dom ville ha cykelhjälm, eller klöstes på skolgården eller ett ärr från någon olycka var extra synligt, så kommer man se på fotot och minnas det. Känna känslan och kunna le åt det. Det ligger för mycket fokus på fel saker, man måste lära sig att se värdet i de små sakerna. Sakerna som är så otroligt viktiga.
Sandra. Jag minns avsnittet i Medium, jag gillar verkligen den härliga familjen. Å jag håller helt och hållet med dig, bra sagt.
stackars barn ! fy vad hemskt ! låt barnen vara !
Åh fy farao. Gud. Nej, man blir nästan mörkrädd. Vart är världen på väg egentligen? ”Perfektion” är idealet idag och ingen mångfald tillåts. Vi får höja våra röster och vara stolta över våra defekta uppenbarelser
Linnea: WORD!
asså vet att det låter jättetrist o gnälligt, but this world is SO f’d!!!