Att hitta sig själv är en process som antagligen kommer att pågå hela livet. Som att lägga ett pussel där många bitar fattas och en del är utspridda. Kanske får man leta på konstiga ställen för att finna dem. Gräva omkring i känslor där man inte vågat rota och att damma av gamla minnen.
Jag började på allvar att försöka att lära känna och tycka om mig själv efter att jag var med om en riktigt jobbig upplevelse som förändrade hela mitt liv. Jag dog nästan på kuppen och ni som känner mig känner även till min historia. Kanske orkar jag berätta om det på riktigt någon dag, men den dagen är inte idag.
Händelsen fick mig att krossas, att växa och att bli starkare, som fågel Fenix så reste jag mig upp ur askan och blev den jag är idag. Jag kände att jag höll på att förändras och var trött på att leva med tusen tankar som fångade mig i ett nät av tråkigheter. Jag började försöka att göra upp med mig själv.
Det kan vara svårt att förändra ett ideal som finns i samhället, det är ingenting man kan göra alldeles ensam.
Att se verkligheten precis som den är, utan att försköna eller förfula eller döma är ingen lätt uppgift. Varken för den smala eller den tjocka. Prova att beskriva dig själv rent sakligt utan några som helst värderande tankar om ditt yttre, det är ganska svårt.
Det finns människor som känner sig tjocka fast de är smala. Människor som hakar upp sig på en kroppsdel och obsessar över enbart denna, som armar eller mage, näsan eller bröst.
Kroppsuppfattning representerar egentligen inte hur en person faktiskt ser ut, utan om hur du uppfattar dig själv och din kropp. En negativ kroppsuppfattning får man som jag kan se det av olika omständigheter. Kanske att man var tidigt eller sent utvecklad, blev mobbad i skolan, att man inte såg ut som alla andra eller att man blev intalad att man inte var tillräckligt värdefull.
Det finns ett socialt tryck att vi ska anpassa oss efter normen, att vi ska vara fysiskt attraktiva och vi blir ofta mer belönade ju närmre idealet vi kommer.
Den negativa kroppsuppfattningen vidmakthålls av olika saker som ofta involverar negativa tankar och handlingar när det kommer till en själv. Det blir någonting man tror på och till med skyller på när det kommer till att leva ett fullvärdigt liv.
Tankar som att jag är ful är precis sådana tankar som gör att den negativa känslan man har om sig själv inte precis försvinner. Vi har alla tänkt så om oss själv, en del varje dag och en del mer sällan.
Alla människor har den där rösten inom sig, den som säger till oss hur vi bör handla och vad vi tycker om oss själva. En del människors röster säger elakheter nästan jämt och det är klart att man tror på vad den egna rösten säger. Rösten är ett hopkok av allt man lärt sig på vägen, Det behöver inte alltid vara sant. Läs Klaras tankar och hur hon kom dit hon är idag, det är en otroligt inspirerade läsning.
Jag tror att man måste lära rösten att börja tycka om sig själv, att aktivt leta även de fina sakerna. Att ibland ropa uppmuntrande och till och med hurra.
En del människor letar bevis på att de faktiskt har rätt i att tycka illa om sig själva, en del skyller allting negativt i deras liv på sin vikt. Tjockheten bär ansvar för alla problem i livet.
”Jag kan inte få en kille för jag är tjock, jag kan inte få ett jobb för jag är för tjock, bara smala människor kan vara lyckliga”
Många människor vidmakthåller sin negativa kroppsuppfattning med att förvägra sig saker. Som att undvika känsliga situationer t.ex. gå till stranden. Man kan tro att alla ska stirra på en eller säga något. När man undviker en sådan sak så förstärks de negativa känslorna.
Att utmana sig själv leder ofta till att det man varit så rädd för tappar makten över en. Går jag på stranden så är det inte så troligt att alla kommer att skrika elaka saker efter mig. Visar jag armarna så lär inte människor stirra så ögonen pluppar ut ur sina hålor. OM någon av dessa saker skulle inträffa så kommer inte en katastrof uppstå. Visst kan det gör det ont, men bara så ont som jag tillåter det att göra. Man dör faktiskt inte.
Hur stor sannolikhet är det att något av det ovanstående skulle inträffa?
Kanske är mina hjärnspöken värre än verkligheten? Kanske är man sin egen värsta fiende. Den jag straffar genom att förvägra mig saker är enbart mig själv. Ingen annan än jag lider av de saker jag räds att göra.
Vad jag vill ha sagt med detta sjumilainlägg är: Att jag tror att det du sänder ut till människor en spegling av det du får tillbaka. Tror du på dig själv blir du betrodd, ler du mot värden så ler världen i alla fall lite mer tillbaka.
Ställ dig frågan: Vad har jag gjort som är så oförlåtligt att jag inte kan älska mig själv?
Vem vet, om du lyckas älska dig själv så kanske ingenting är omöjligt. Det är i alla fall värt ett försök.
Det var allt från mig.
Kram / Nostalchic
Du har så rätt i allt du skriver.
Jag både tror och skyller på att jag inte lever fullt ut pga min vikt. Hela tiden vill jag bekräfta mina egna dåliga tankar genom att läsa vad andra människor skriver negativt om övervikt på nätet. Bara frossa i det och känna mig dålig, för det är något jag är van vid. Att försöka tycka om sig själv är jobbigare, i bland kanske man känner sig lite fin men sedan så ser man sitt riktiga jag och då gör det liksom ondare att upptäcka det än om man aldrig blivit nöjd från början. Att gå upp i vikt har också blivit en del i det, ju större jag blir, desto mer kan jag blunda och gömma mig. Det blir liksom inte ens ett alternativ att känna sig fin och då blir man inte besviken heller.. Det är väl på gott och ont. När jag vägde mindre kanske jag var nöjdare överlag och vågade mer, men jag var också mer obsessed över mig själv. Nu orkar jag inte bry mig, eller jag vill inte bry mig.. för då gör det så ont. Jag önskar jag vore mer som du Thina, du är en enorm inspiration.
Tack för dina kloka ord!
Mona: Jag blir otroligt berörd av dina ord, så jag får en liten klump av gråt i halsen.
Jag kan på ett sätt känna igen mig, visst kan det vara tryggt att inte försöka. Man kan leva i tron och förhoppningen att det kanske inte gör så ont när/om någon ser ner på en. Men visst gör det lika ont det spelar ju ingen roll. Ont är alltid ont hur vi än vänder och vrider på det. Besvikelsen finns ju där ändå.
Jag resonerar lite tvärtom mot vad du gör. Om jag känner mig fin och tycker att jag ser ganska bra ut så kan ingen komma och säga något annat. Då handlar det enbart om tycke och smak och det kan jag egentligen skita i.
Jag tycker långt ifrån alla smala människor är vackra, snygga och attraktiva eller smarta för den delen. Vem vet det kanske är mitt skydd. Sen jobbar jag verkligen på att tycka om mig själv NU, även om jag skulle bli smal i framtiden så vill jag leva nu, idag i just denna sekund. Det förtjänar alla människor.
All kärlek från mig till dig!
Hej! Fin blogg du har. Väldigt inspirerande…
Klokord som vanligt.
Stor kram till dig sötnos, och retroflickan var ju helt underbar!!
oj, svår fråga, jag har nog ingen riktig favorit, tycker alla är bra på sitt sätt… Christian är ju lite rolig av dom som är kvar..
Ha det bra.
Amen to that!! Jättebra skrivet!
Malin:tack så mycket, jag blir glad om jag kan inspirera människor att tänka lite annorlunda ibland, det är viktigt.
Drömmalotta: Tack Lotta! Jag ska försöka komma förbi din härliga affär någon dag och få en liten Lotta-dos.
Elin: Tackar, vad glad jag blir!