Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘The way I see it’ Category

När jag för några dagar sedan läste vad Marura Kellys skrivit i Marie Claire Magazine så kände jag bara trötthet. Trötthet över hennes sätt att uttrycka sig, trötthet över hur människor vräker ur sig allehanda idiot-saker utan att reflektera över vad hur de framstår eller vilka de sårar. Freedom of speech och yada yada i all sin viktighet, men ibland tycker jag att ordspråket tala är silver, tiga är guld borde sitta på sin plats och särskilt denna gången.

Det har hörts ett högt skrii av ilska från många plus-sizebloggerskor världen över angående hennes sätt att uttrycka sina äckelkänslor över bland annat serien Mike & Molly som handlar om två tjockisar som träffas på Overeaters Anonymous och blir förälskade. Maura har inte sett serien själv men säger:

”I think I’d be grossed out if I had to watch two characters with rolls and rolls of fat kissing each other … because I’d be grossed out if I had to watch them doing anything. To be brutally honest, even in real life, I find it aesthetically displeasing to watch a very, very fat person simply walk across a room – just like I’d find it distressing if I saw a very drunk person stumbling across a bar or a heroine addict slumping in a chair.”

Bohooo, bad for you, tänker jag. Verkligenheten ser annorlunda ut för det finns tjocka människor överallt och även missbrukare. Frågan är varför inte vi skulle ha lika stor rätt att kyssas offentligt eller visa vår kärlek i tv? Att ens resonera så är helt absurt och fördomsfullt.

Hennes uttalande säger mer om vad hon är för människa än något om tjocka människor eller hur de ska eller bör bete sig. Dock finner jag det ganska underligt att Marie Claire låter producera en artikel av Marua Kelly där hon ger sin syn på vad hon tycker om överviktiga som är rent ut sagt förnedrande, samtidigt som Marie Claire är en av de tidningar som faktiskt har en tjej, Ashley Falcon som skriver om plussize. Det måste verkligen vara roligt att träffa Maura i korridoren efter det uttalandet, eller?

Själv hade jag stått och hånglat framför hennes kontor dagarna i ända med min breda röv tryckt mot fönstret. För sådana människor behöver man egentligen inte bry sig om, vem är hon att försöka säga till mig vart jag ska få visa mina känslor och inte. Ska tjockisarna gå in i garderoben eller?

/Thina

Annonser

Read Full Post »

Källa: Carlos Porter

I går morse satt jag på spårvagnen på väg in till jobbet och läste Fridah Jönssons kolumn i Metro. Läsningen fick håret i min nacke att resa sig och tinningarna att dunka av ilska, det var länge sedan jag läste något som för det första gjorde mig så förbannad och förtvivlad.

I går skrev Fridah om vikthetsen i skolan. Det handlar inte om hyseriska tonårstjejer som trängs framför spegeln efter gymnastiken för  gemensamma klagorop över deras fel och brister.  Hon skrev istället om lärare som ger eleverna skoluppgifter som handlar om vad man väger, hur man räknar ut sitt BMI eller hur man räknar kalorier. Uppgifter som elevena kan få redovisa framför hela klassen.

Jag blev förstummad och kan bara tänka mig hur utsatt och sårbar man skulle känna sig. Jag uppmanar verkligen dessa lärare att förklara tanken och pedagogiken bakom dessa uppgifter och varför det ska vara bra för tonåringar att kunna räkna kalorier och föra mat och träningsdagböcker? Kommer det leda till att eleverna  får bättre självkänsla och känner sig mer hemma i sina växande hormonella, ibland finniga smala eller tjocka kroppar? Kommer de leda till ett bättre förhållande till mat eller en större acceptans för människors olikheter? Troligtvis NEJ.

Källa: Stefano Valle

I en värld där tonåringar utsätts för dagens kroppsideal överallt och  läser bantningstips i var och varannan tidning  behöver knappast skolan säga att det här är rätt sätt att leva. Det finns inget pedagogiskt eller psykologiskt riktigt eller klokt att ha sådana exempel på övningar i skolan. Hur kan man som lärare gå hem och se sig i spegeln efter en sådan lektion då man istället borde skämmas och fundera över vad man faktiskt håller på med. Skolan är inget Anna Skipper-program! Vad tog älska dig själv som du är vägen? Det vore ett betydligt nyttigare ämne att ha på schemat.

Livet i den åldern är svårt, det är tufft att vara tonåring utan bantingstips och kostråd från lärarna. Vi behöver inte göra det svårare än det redan är att växa upp. Det finns andra sätt att uppmärksamma eventuella ätstörningar än att låta ungdommarna få skriva upp vad det äter, räkna ut hur många kalorier det är hur mycket de tränar. Tror lärarna på allvar att eleverna kommer tala sanning ändå? I den åldern hade jag och mina kompisar troligtvis vägrat och hoppat ut genom fönstret och försvunnit från skolans område. (Man kunde hoppa ut genom fönstret i vissa salar och landa på ett lågt tak) Jag tror helt ärligt att ingen oavsett hur man ser ut, mår bra att att få sådana uppgifter. Är det det där vi betalar skatt till?

 

Har du sådana uppgifter i skolan maila gärna mig och berätta.

Over n out /Nostalchic

Read Full Post »

Aftonbladet skriver idag om en en tysk undersökning som visar att både kärlek och karriär är mindre viktigt än att vara smal. Bara man är smal så känner man sig lyckad. Psykologen Pam Spurr har studerat tusentals tyska kvinnor under 25 år och säger att överviktiga kvinnor tänker på sin vikt hela tiden, det är tanken på vikten som uppfyller deras huvuden mest av allt och jag tror absolut att det ligger en stor sanning i det.

I dagens samhälle är de flesta kvinnors otroligt indoktrinerade i tanken att smalhet faktiskt är lycka mer än lyckan själv. Bara genom att vara eller bli smala så kommer en rad andra problem att genast lösa sig. Kärleken kommer väl till den som är smal och karriären kommer säkert att lösa sig och gör den inte det så kan man åtminstone trösta sig med sin storlek så man har någon stolthet… eller?

Fundera en stund på hur många gånger om dagen DU påminns om slankhetens budskap.  Smal är lyckad, smal är lycklig, smal är bra?  Det är inte underligt att många av oss faktiskt tänker på sin vikt och hur vi ser ut eller inte ser ut hundratals gånger varje dag när vi påminns om hur vi borde se ut för att vara lyckliga. De flesta av oss reflekterar inte över det, för det är en del av vår vardag. På morgonen när du väntar på bussen, står vid tunnelbanan eller spårvagnen så ser du en smal tjej från H&M eller MQ på reklampelaren, bläddrar du i en tidning så finns hon där. Samhället talar till kvinnor på ett sätt som gör att vi tappar värdet om vi inte är hon på pelaren eller i tidningen., eller på tv på kvällen. För många så kvarstår drömmen och följer oss genom hela livet. Kanske skjuter vi upp utlandssemestrar, flygresor och salta bad för drömmen om att vi en dag ska kunna bli lyckliga=smala.

När man tänker på hur ofta vi utsätts för budskapet så är det inte konstigt att många av oss ständigt har detta i tanken. Men visst är det sorgligt. Hur vore det att ta ett gemensamt krafttag mot att många av västvärldens kvinnor går omkring med huvudet fyllt av dessa tankar? Hur vore det att försöka förändra sättet att tänka och börja med att visa bilder på kvinnor och män i olika storlekar? Vilket samhälle kunde vi få när inte dessa tankar står i fokus? Kanske skulle många kvinnor inte längre vara fångar i sina egna kroppar, kanske skulle de våga mer, ta för oss mer och vem vet hur världen skulle kunna se ut då. Kanske är det just därför vi tillåts tänka dessa tankar…just saying.

Jag kanske inte är lycklig, det kanske är en illusion, för jag är ju faktiskt tjock och då kan man väl inte vara lycklig för sitt liv, sin familj, sina vänner eller kan man?

All lycklig kärlek /Nostalchic

 

Read Full Post »

Att välja tystnaden

Jag verkar vara född med behovet av att ifrågasätta, men det är inte alltid enkelt att göra det. Hur ifrågasätter man människors beteende där de har roligt på tjocka människors bekostnad utan att egentligen tänka på att de faktiskt har det?

Exempelvis så finns det en app till Iphonen, fatbooth där man kan fota någon och sedan göra personen till en tjockis, man får helt enkelt en fat-makeover.  Jag har massa vänner på facebook som har sådana bilder på sig själva och andra. Jag vet att de inte menar något illa med det över huvudtaget, för dem är det bara en rolig grej, det är humor och ett skämt.  Men jag har funderat lite och visst ser det tokigt ut att de inte ser ut som sig själva, men är det så kul egentligen?

Personligen så blir jag inte ledsen eller nått sånt, men jag vet att det finns andra som blir det och det är framför  allt budskapet jag tänker på.

Jag har flera gånger tänkt säga, jaaa, men vad kuuul ta ett sånt kort på men..oh neeeej det behövs ju inte jag är ju redan tjock. Fast det gör jag inte, för de kanske skulle kännas som att jag medvetet  missförstod och jag vill egentligen bara förtydliga och upplysa om vad de sänder ut för signaler. För budskapet blir  att det är okej att skratta åt hur man skulle se ut om man var tjock, för tjock är fel, även om det inte är det de menar eller ens tänker.

Källa:

För ett tag sedan satt några personer och skrattade åt nakna tjocka kvinnor på internet och en av dem sa, fan vad äckligt. Jag vet inte om det handlade om de tjocka personerna i sig eller något personen gjorde på bilden. Även denna gången var jag tyst för det skulle helt enkelt blivit fel om jag hade ifrågasatt, just för att jag själv är tjock. Det skulle troligtvis uppfatta mig som  överkänslig eller hysterisk, för de skrattade ju inte åt mig. Å visst var det så, de skrattade inte åt MIG! Men för mig spelar inte det där någon roll, även om det inte är en dödssynd, även om det inte gjorde ont i mig.

Jag känner ändå behovet att stå upp för varenda tjockis, varenda person som blivit orättvist behandlad och jag vill få människor att förstå vad sådant kan resultera i. Idag är det så accepterat och så okej att man inte ens märker det själv. Hade det här hänt när jag var yngre hade jag säkert mått dåligt över det och tänkt att de säkert skrattat åt mig också. Det kanske är mitt yngre jag jag vill försvara? För det är sådana händelser som påverkar och får tjockisar att förakta sig själva och en dålig självbild ger förödande konsekvenser.

Ja, det är en fritt land, man får skratta åt vad fan man vill och alla har olika humor. Jag vill bara att man ska veta vad man gör när man skrattar, när man skämtar och fäller kommentarer. Få skulle tycka att skämten var smakfulla om det handlade om invandrare, fattiga eller andra utsatta grupper i samhället. Just saying…

/Nostalchic

Read Full Post »

Dessa bilder kan man se i en artikel från Sofies Mode i går som handlar om hur man klär bort fem kilo av sig själv med att klä sig i kläder som smickrar ens former. Jag skulle snarare vilja säga att man kan välja att klä sig i kläder som tar bort ens former och  klä sig i kläder som framhäver dem. Men några kilo mindre blir man inte, men man kan leka och trolla med silhuetter. Jag och  stylisten talar inte  samma språk men vi delar vissa tankar. Med framförallt tycker jag att dessa två rätt och felbilderna illustrerar något annat intressant. Det  ser ut som om kläderna till vänster skulle kunna komma från vilken tjockisruta som helst. Låt mig ge två exempel.

en skjorta från BiB

…och en snarlik från XLNT.

Om du nu ser fem kilo mindre ut med ”rätt kläder” innebär det också att  du ser fem kilo större ut med ”fel kläder” då är min fråga: Varför görs tjockisrutornas kläder med fel passform som får redan tjocka personer att se ännu tjockare ut? Vad tror ni?

Kram /Nostalchic

Read Full Post »

I går morse under spårvagnsfärden till jobbet  läste jag i Metro om fackförbundet HKs larm om en rad viktrelaterade kränkningar som har uppdagats i Danmark. På en del danska arbetsplatser behandlas de anställda som uppfattas som överviktiga på ett solklart nedvärderade sätt.  Har man  otur kan man hamna hos en arbetsgivare som tvingar en att ta av sig kläderna och väga sig inför sina kollegor. Jag funderar på hur chefer på de olika arbetsplatserna  som tagit dessa beslut har resonerat. Vad det ska ha för positiv effekt på hälsan? Jag kan tänka mig att det skapar mer stress och ohälsa att behöva utsättas för  sådan behandlingar än vad själva övervikten egentligen är farlig . Jag kan inte riktigt förstå vad det är för positivt eller bra med det?

Man får tacka sin lyckliga stjärna att man bor i Sverige och inte i grannlandet Danmark som tycks tagit fettfobin till en annan nivå.

Skämmes Danmark! Vi är människor allihop oavsett hur vi ser ut. Vem ger någon rätt att tvinga  sina anställda att klä av sig offentligt och låta andra bedöma dem för att de inte har en kropp som tillhör idealet?  Kan det någonsin vara försvarbart?

Vad tycker ni själva, är det något ni skulle vilja bli utsatta för på jobbet?

/ Nostalchic

Read Full Post »

Jag fick nyligen en aha-upplevele eller om man så vill en bitch-slap av mig själv. Jag  insåg att det finns en hel del beteenden jag håller på med som jag inte ens ifrågasatt. Beteenden jag bara tagit för givet att ”det är så det är ibland” utan att fundera på varför något nämnvärt, för att det är så många gör helt enkelt.

Källa:

Kanske är det för att vi lärt oss under tidiga tonåren att man ska klaga på sig själv då alla skulle trängas framför spegeln och berätta hur fula vi är för varandra. Varför gjorde man det ? I efterhand är det de något av det dummaste jag hört och gjort.  Mitt kompisgäng brukade rita bilder på oss själva och överdriva de drag som vi inte tyckte om. En tjej förstorade sin näsa och gjorde ansiktsformen fyrkantig, en litade häng-kinder och grisnäsa medan jag gjorde ett runt ansikte med dubbelhaka och en cirkel till kropp, risigt lockigt hår och så vidare.

Nu för tiden drabbas jag ibland av fuldagar, de där dagarna då håret inte vill sig, sminket kletar ut sig och man känner sig helt off , dyker onekligen upp med jämna mellanrum.  Men jag vet det inte innebär att jag dessa dagar är fulare än vanligt och att det sitter i huvudet.  Men det finns andra dagar också, tjock-dagar, det händer inte så ofta nu för tiden men det är helt enklet dagar då jag känner mig extra tjock. Att varenda fettcell signalerar till alla människor.  Jag vet att jag inte är ensam, jag har många gånger hört  både smala och tjocka som gnäller…  Guu va jag känner mig tjock och pluffsig idag. Jag känner mig extra fet idag…så kan det låta.

Källa

Egentligen är det helt befängt. Troligtvis är varken du eller jag  tjockare än vi var i går,  vi använder fett som ett sätt att få oss att må dåligt. Självklart handlar det inte om fett, valkar, hud eller volanger det är något annat som man oroar sig för eller mår dåligt över som man överför på kroppen. Det handlar inte om att jag är extra tjock just den dagen, för tjock är jag faktiskt alltid. Dessa dagar känner jag mig egentligen mer sårbar, antingen för min egen kritiska blick eller för andras runt omkring.

Känns det igen?

Ska vi vara överens om att när vi tänker sådana tankar så försöker vi sätta rätt namn på känslan istället för att skylla på kroppens form?

Puss och kram

/Nostalchic

Read Full Post »

Older Posts »