Källa
Jag är sexton år gammal nu och vet inte vad jag ska ta mig till, och jag skulle sätta stort värde på om Ni kunde säga mig vad jag ska göra. När jag var liten gjorde det inte så mycket, för jag blev ju van vid att ungarna på gården gjorde narr av mig, men nu vill jag ju ha pojkvän som de andra flickorna och vara ute om lördagskvällarna, men det finns ingen pojke som vill bjuda ut mig eftersom jag är född utan näsa – ändå dansar jag riktigt bra och har fin figur, och min pappa köper vackra kläder åt mig.
Jag sitter dagarna i ända och tittar på mig själv i spegeln. Jag har ett stort hål i mitt ansikte, och det skrämmer folk och även mig själv, så jag kan inte säga något om att pojkarna inte vill bjuda ut mig. Min mamma tycker så mycket om mig, men hon gråter så förskräckligt när hon tittar på mig.
Vad har jag gjort för att förtjäna ett sådant här förskräckligt öde? Även om jag förstås har gjort en del tokigt, så gjorde jag i alla fall inget sånt före ett års ålder, för jag såg ju ut såhär redan när jag föddes. Jag har frågat pappa om saken, men han säger att han inget vet, men jag har kanske gjort någonting i en annan värld innan jag föddes, eller att jag kanske straffas för hans synder. Men det kan jag då knappast tro, för han är då så snäll. Är det kanske bäst att jag tar livet av mig?
/Desperat
Detta brev finns som inledningen till Goffmans bok Stigma Den avvikandes roll och identitet som jag nu läser och är så otroligt sorglig och gör så ont. Texten är tagen ur Miss Lonleyhearts av Nathaniel West s.14.15.
/Nostalchic
Read Full Post »