Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Helgens outfits

Topp och skärp från Kapp Ahl, Kjol från Prickig Katts secondhand, skor från H&M

Topp från H&M, kjol från Retro Deluxe, halsband från mormor och samma sköna skor från H&M.

/Nostalchic

Annonser

Read Full Post »

J Lynne Herrington

via Pinup lifestyle

Read Full Post »

Hej, jag heter Sanna och jag är jättesmal. Alltså seriöst jättesmal.

Jag har sjukt utstickande nyckelben och bröst som knappt fyller ut en a-kupa. Vissa dagar mår jag bra och gillar min kropp, andra dagar vill jag bara gömma mig under mitt täcke. Jag gick ofrivilligt ner runt 9 kilo i vikt för snart två år sedan. Nio kilo kan låta ganska lite, men för mig som vägde 48 kilo var 9 kilo hur mycket som helst. Jag var smal redan innan, efteråt var jag utmärglad, åtminstone i mina egna ögon. Jag må vara kort, 158 cm för att vara exakt, men att väga 39 kilo är alldeles för lite, även för mig.

Jag har alltid haft lätt för att gå ner i vikt, slarvar jag med maten så går jag ner. Gör jag detsamma under en lång period så rinner kilona av mig, för att sedan ta år att få tillbaka. Just nu ligger jag på 43, tror jag, jag vågar inte väga mig för efter en veckas förkylning gissar jag att jag gått ner en del och det vore för jobbigt att konfronteras med, så vågen får vänta. Jag väger mig för övrigt bara när jag är säker på att jag har gått upp, det känns säkrast så. Jag antar att jag skulle kunna gå upp de där sista fem kilona om jag verkligen ville. Om jag hade en mat och sov klocka, om jag såg till att ha grädde i alla mat, om jag åt tre mål och två rejäla mellanmål varje dag, om jag lade om mitt liv, om jag hade bättre självdisciplin. Men precis som för bantande människor så orkar jag faktiskt inte. Jag orkar inte lägga ner all den tiden och energin för att bara bli besviken när jag inte går upp tillräckligt snabbt, eller ens alls.

Innan jag gick ner i vikt trivdes jag väldigt bra med min kropp. Visst jag hade vissa delar jag kanske inte var överförtjust i, men jag var nöjd. När jag förstått hur mycket jag gått ner i vikt började jag granska kroppen närmare, jag upptäckte ben som stack fram, veck jag inte gillade, torra hudpartier och konkava kinder. Jag vet inte hur mycket av det som var där redan från början men som jag bara inte lagt märke till förut och hur mycket som var nytt. Granska gjorde jag i alla fall. Tittade och klämde. Kände försiktigt längs revben och höftben för att avgöra hur mycket de stack fram. Jämförde i smyg med min smala, men vältränade partner och surade över att jag var magrare och kantigare. Jag började drabbas av ett kroppsförakt som jag aldrig upplevt förut. Jag kände mig ful, och om jag ska vara ärlig så kände jag mig äcklig, äckligt smal. Jag inbillade mig att folk trodde att jag hade ätstörningar, eller var sjuk. Jag gömde mig i stora kläder och ville inte visa mina armar för att de var så tunna.

Jag försökte gå upp i vikt. Räknade kalorier och vägde mig varje dag. Förde matdagbok. Och allt eftersom tiden gick och vikten vägrade öka blev jag mer och mer frustrerad. Maten blev mer av ett tvång än en njutning. Jag åt inte för att det var gott, för att jag skulle orka. Jag åt för att gå upp i vikt, för att bli snygg igen. Och min kropp slog bakut. Jag tappade matlusten och kunde inte förmå mig att äta. Både jag och min kropp är envisa som åsnor och vill helst av allt aldrig göra något som inte är lustfyllt, engagerande eller roligt. Min kropp är mer envis än vad jag själv är och när jag försöker tvinga den att äta mat den inte vill ha så strejkar den bara, och jag blir helt enkelt inte hungrig.

När storlek blev viktigt märkte jag också hur jag hela tiden lade märke till hur smala folk i min omgivning var. Allt som oftast träffade jag människor som var större än mig. Men ibland stötte jag på någon som kanske, ja kanske, var lite smalare än vad jag var och då var jag sjukt nöjd. Jag menar, så smal är jag ju ändå inte. Jag jämförde mig med vänner, släktingar, främlingar och kändisar, och varje gång jag såg eller träffade någon som var smalare än jag kändes det bra. Som en bekräftelse på att jag ändå inte var så fruktansvärt smal. När jag såg människor som var större än jag avundades jag dem deras mjukhet, deras brist på framstickande ben. Jag kände mig mager, kantigt och ful. Jag värderade mig själv efter hur smal jag var. En del av mitt värde låg i att jag inte var äckligt smal. Genom allt det här tyckte jag dock aldrig att andra smala eller magra människor var fula, äckliga eller sjuka. Van som jag är vid min egen kropp ska en människa vara ganska rejält underviktig för att jag ska reagera på det. Jag kunde sitta en kväll och gotta mig åt hur snygg Keira Knightley är i Pride and Prejudice för att en halvtimme senare, i färd med att borsta tänderna, förbanna min egen kropp i mötet med badrumsspegeln.

Samtidigt som allt detta pågick så var jag också fullt medveten om att andra människor avundades mig min smalhet. Vad gör man när outsägligt snygga människor tittar på en och sedan utbrister att de minsann skulle behöva gå ner några kilo. Vad jag än säger så blir det fel, jag försöker le och börja prata om ideal och mitt kroppsförakt, men det känns ändå så falskt. Jag vet ju att jag är mer lyckligt lottad än de kvinnor som kämpar med kroppsförakt och är överviktiga. Ingen kommer att beskylla mig för lathet, glupskhet eller dumhet på grund av min kroppshydda. Och även om vi smalisar får vår beskärda del av ”Men män vill ju faktiskt ha något att ta på, ingen tänder på plankor” så vet jag att det är ingenting, ingenting, jämfört med vad överviktiga eller icke-smala får stå ut med. Jag vet att mitt problem i viss mån är ett kropparnas i-landsproblem, men det gör ju inte mitt kroppsförakt mindre, snarare gör det att jag utöver kroppsföraktet, behöver brottas med känslan att inte få känna som jag gör.

Det blir till slut ett väldigt underligt och dubbelt sätt att se på sin kropp. Hur jag kan ha alla dessa motstridiga känslor samtidigt. En del av mig hatar min kropp, tycker att den är ful och äcklig, en annan del älskar androgyniteten i den, de minimala brösten och de nästan pojksmala höfterna. En del, skäms jag för att säga, tycker att min mage är för tjock. Återigen en annan del är relativt nöjd, men tycker att jag skulle må bra av några extra kilo, och en sista del är smärtsamt medveten om att jag, i vissa människors ögon, har en idealkropp. De här tankarna är svåra att foga samman till ett sätt att förhålla sig till sin kropp, vilket gör att jag och min kropp inte är helt överens. Och det behövs så fruktansvärt lite, när man redan är osäker, för att man ska slungas från självsäkerhet till självförakt. Det räcker med en blick, en kommentar eller att bara se sig själv speglas i ett skyltfönster som man går förbi.

Det som stör mig allra mest är att jag granskar min egen kropp så mycket mer än vad jag granskar andras. Jag kan tycka att de flesta kroppar är vackra. Jag tycker att det är fantastiskt fint med smala kroppar, tjocka kroppar, mittemellan kroppar och magra kroppar, men när jag står där framför spegeln är det ändå bara bristerna som jag ser. Jag blir frustrerad över att jag dömer min egen kropp så mycket hårdare än alla andras. Om inte andra människors liv är förstörda över en platt häck, varför skulle mitt vara det? Om andra människor kan vara snygga och heta trots undervikt, varför skulle inte jag kunna vara det också? Varför hänger mitt värde på vilken klädstorlek jag har eller hur mycket revben som syns när jag sträcker på mig. Varför lägger jag inte större vikt vid min intelligens, min kreativitet och min lekfullhet? Varför är min kropp det som i slutändan får definiera mig?

Efter snart två års stridigheter börjar jag och min kropp bli någorlunda överens. Jag äter när jag är hungrig, inte när jag borde, och litar på att min kropp säger åt mig när den behöver mat. Jag försöker försonas med hur kroppen ser ut nu och inte se den som temporär, inte som en hinder jag måste ta mig förbi för att få min vanliga, snygga, kropp igen. Det här är den kropp som jag har nu och det finns ingen anledning för mig att planera eller drömma om hur saker kommer vara när jag gått upp de där sista kilona. Den kropp jag har är precis lika bra och praktisk med eller utan de där sista kilona.

Och oavsett hur min kropp ser ut så är den inte hela mig. Jag är mer än min kropp.

/Sanna

Read Full Post »

I går var jag inbjuden till Drömma och Retro Deluxes modevisning med tillhörande mingle, cupcakes och bubbel. En underbart trevlig kväll som spenderades med min vän Anna och övriga gäster.

Det duggade ute under visningen, men stämningen kändes som strålande solsken. Efteråt gick vi in och minglade med alla fina människor, drack rosé och jag köpte en söt prickig kjol från Retro Deluxe.

Vackra Lotta assisterade kunderna

Johanna var en av besökarna

Det spelades grym musik

Anna tittade på en kurvvänlig prickig klänning från  Drömma.

Efteråt gick jag och Anna till En Deli och åt god vegetarisk mat.

/Nostalchic

Read Full Post »

I USA går filmen Just Wright på bio. Jag vet inte om den kommer gå upp på de svenska biograferna, men den lär väl i alla fall komma ut på video. En av huvudrollerna spelas av vackra Queen Latifah och här kan ni se trailern.

Read Full Post »

OOTD Beyond Sizes

Dagens skolkläder

Jacka från Monki

Topp: Gåva från Fancy-Frida

Kjol: Myrorna

Skorna: Karltex

All min kärlek /Nostalchic

Read Full Post »

En annan passion jag har är  parfymer. Jag älskar dessa ljuvliga dofter och skulle bli tokig om jag hade glömt parfym om jag reste bort. Jag tror jag ärvt det efter min mamma som har massvis av underbara parfymer hemma. När jag far dit tar jag inte mer mig någon parfym då hon alltid har något nytt och spännande att prova.

Mina ”nya” favoriter som finns på önskelistan är

För övrigt har jag tre parfymer som jag alltid måste ha hemma, Cerutti 1881, Brigth Crystal- Versace och Romance- Ralph Lauren.

Read Full Post »

Older Posts »