Helgens outfits

Topp och skärp från Kapp Ahl, Kjol från Prickig Katts secondhand, skor från H&M

Topp från H&M, kjol från Retro Deluxe, halsband från mormor och samma sköna skor från H&M.

/Nostalchic

Read Full Post »

Veckans kurvboost

J Lynne Herrington

via Pinup lifestyle

Read Full Post »

Andra sidan av myntet- Gästbloggare Sanna

Hej, jag heter Sanna och jag är jättesmal. Alltså seriöst jättesmal.

Jag har sjukt utstickande nyckelben och bröst som knappt fyller ut en a-kupa. Vissa dagar mår jag bra och gillar min kropp, andra dagar vill jag bara gömma mig under mitt täcke. Jag gick ofrivilligt ner runt 9 kilo i vikt för snart två år sedan. Nio kilo kan låta ganska lite, men för mig som vägde 48 kilo var 9 kilo hur mycket som helst. Jag var smal redan innan, efteråt var jag utmärglad, åtminstone i mina egna ögon. Jag må vara kort, 158 cm för att vara exakt, men att väga 39 kilo är alldeles för lite, även för mig.

Jag har alltid haft lätt för att gå ner i vikt, slarvar jag med maten så går jag ner. Gör jag detsamma under en lång period så rinner kilona av mig, för att sedan ta år att få tillbaka. Just nu ligger jag på 43, tror jag, jag vågar inte väga mig för efter en veckas förkylning gissar jag att jag gått ner en del och det vore för jobbigt att konfronteras med, så vågen får vänta. Jag väger mig för övrigt bara när jag är säker på att jag har gått upp, det känns säkrast så. Jag antar att jag skulle kunna gå upp de där sista fem kilona om jag verkligen ville. Om jag hade en mat och sov klocka, om jag såg till att ha grädde i alla mat, om jag åt tre mål och två rejäla mellanmål varje dag, om jag lade om mitt liv, om jag hade bättre självdisciplin. Men precis som för bantande människor så orkar jag faktiskt inte. Jag orkar inte lägga ner all den tiden och energin för att bara bli besviken när jag inte går upp tillräckligt snabbt, eller ens alls.

Innan jag gick ner i vikt trivdes jag väldigt bra med min kropp. Visst jag hade vissa delar jag kanske inte var överförtjust i, men jag var nöjd. När jag förstått hur mycket jag gått ner i vikt började jag granska kroppen närmare, jag upptäckte ben som stack fram, veck jag inte gillade, torra hudpartier och konkava kinder. Jag vet inte hur mycket av det som var där redan från början men som jag bara inte lagt märke till förut och hur mycket som var nytt. Granska gjorde jag i alla fall. Tittade och klämde. Kände försiktigt längs revben och höftben för att avgöra hur mycket de stack fram. Jämförde i smyg med min smala, men vältränade partner och surade över att jag var magrare och kantigare. Jag började drabbas av ett kroppsförakt som jag aldrig upplevt förut. Jag kände mig ful, och om jag ska vara ärlig så kände jag mig äcklig, äckligt smal. Jag inbillade mig att folk trodde att jag hade ätstörningar, eller var sjuk. Jag gömde mig i stora kläder och ville inte visa mina armar för att de var så tunna.

Jag försökte gå upp i vikt. Räknade kalorier och vägde mig varje dag. Förde matdagbok. Och allt eftersom tiden gick och vikten vägrade öka blev jag mer och mer frustrerad. Maten blev mer av ett tvång än en njutning. Jag åt inte för att det var gott, för att jag skulle orka. Jag åt för att gå upp i vikt, för att bli snygg igen. Och min kropp slog bakut. Jag tappade matlusten och kunde inte förmå mig att äta. Både jag och min kropp är envisa som åsnor och vill helst av allt aldrig göra något som inte är lustfyllt, engagerande eller roligt. Min kropp är mer envis än vad jag själv är och när jag försöker tvinga den att äta mat den inte vill ha så strejkar den bara, och jag blir helt enkelt inte hungrig.

När storlek blev viktigt märkte jag också hur jag hela tiden lade märke till hur smala folk i min omgivning var. Allt som oftast träffade jag människor som var större än mig. Men ibland stötte jag på någon som kanske, ja kanske, var lite smalare än vad jag var och då var jag sjukt nöjd. Jag menar, så smal är jag ju ändå inte. Jag jämförde mig med vänner, släktingar, främlingar och kändisar, och varje gång jag såg eller träffade någon som var smalare än jag kändes det bra. Som en bekräftelse på att jag ändå inte var så fruktansvärt smal. När jag såg människor som var större än jag avundades jag dem deras mjukhet, deras brist på framstickande ben. Jag kände mig mager, kantigt och ful. Jag värderade mig själv efter hur smal jag var. En del av mitt värde låg i att jag inte var äckligt smal. Genom allt det här tyckte jag dock aldrig att andra smala eller magra människor var fula, äckliga eller sjuka. Van som jag är vid min egen kropp ska en människa vara ganska rejält underviktig för att jag ska reagera på det. Jag kunde sitta en kväll och gotta mig åt hur snygg Keira Knightley är i Pride and Prejudice för att en halvtimme senare, i färd med att borsta tänderna, förbanna min egen kropp i mötet med badrumsspegeln.

Samtidigt som allt detta pågick så var jag också fullt medveten om att andra människor avundades mig min smalhet. Vad gör man när outsägligt snygga människor tittar på en och sedan utbrister att de minsann skulle behöva gå ner några kilo. Vad jag än säger så blir det fel, jag försöker le och börja prata om ideal och mitt kroppsförakt, men det känns ändå så falskt. Jag vet ju att jag är mer lyckligt lottad än de kvinnor som kämpar med kroppsförakt och är överviktiga. Ingen kommer att beskylla mig för lathet, glupskhet eller dumhet på grund av min kroppshydda. Och även om vi smalisar får vår beskärda del av ”Men män vill ju faktiskt ha något att ta på, ingen tänder på plankor” så vet jag att det är ingenting, ingenting, jämfört med vad överviktiga eller icke-smala får stå ut med. Jag vet att mitt problem i viss mån är ett kropparnas i-landsproblem, men det gör ju inte mitt kroppsförakt mindre, snarare gör det att jag utöver kroppsföraktet, behöver brottas med känslan att inte få känna som jag gör.

Det blir till slut ett väldigt underligt och dubbelt sätt att se på sin kropp. Hur jag kan ha alla dessa motstridiga känslor samtidigt. En del av mig hatar min kropp, tycker att den är ful och äcklig, en annan del älskar androgyniteten i den, de minimala brösten och de nästan pojksmala höfterna. En del, skäms jag för att säga, tycker att min mage är för tjock. Återigen en annan del är relativt nöjd, men tycker att jag skulle må bra av några extra kilo, och en sista del är smärtsamt medveten om att jag, i vissa människors ögon, har en idealkropp. De här tankarna är svåra att foga samman till ett sätt att förhålla sig till sin kropp, vilket gör att jag och min kropp inte är helt överens. Och det behövs så fruktansvärt lite, när man redan är osäker, för att man ska slungas från självsäkerhet till självförakt. Det räcker med en blick, en kommentar eller att bara se sig själv speglas i ett skyltfönster som man går förbi.

Det som stör mig allra mest är att jag granskar min egen kropp så mycket mer än vad jag granskar andras. Jag kan tycka att de flesta kroppar är vackra. Jag tycker att det är fantastiskt fint med smala kroppar, tjocka kroppar, mittemellan kroppar och magra kroppar, men när jag står där framför spegeln är det ändå bara bristerna som jag ser. Jag blir frustrerad över att jag dömer min egen kropp så mycket hårdare än alla andras. Om inte andra människors liv är förstörda över en platt häck, varför skulle mitt vara det? Om andra människor kan vara snygga och heta trots undervikt, varför skulle inte jag kunna vara det också? Varför hänger mitt värde på vilken klädstorlek jag har eller hur mycket revben som syns när jag sträcker på mig. Varför lägger jag inte större vikt vid min intelligens, min kreativitet och min lekfullhet? Varför är min kropp det som i slutändan får definiera mig?

Efter snart två års stridigheter börjar jag och min kropp bli någorlunda överens. Jag äter när jag är hungrig, inte när jag borde, och litar på att min kropp säger åt mig när den behöver mat. Jag försöker försonas med hur kroppen ser ut nu och inte se den som temporär, inte som en hinder jag måste ta mig förbi för att få min vanliga, snygga, kropp igen. Det här är den kropp som jag har nu och det finns ingen anledning för mig att planera eller drömma om hur saker kommer vara när jag gått upp de där sista kilona. Den kropp jag har är precis lika bra och praktisk med eller utan de där sista kilona.

Och oavsett hur min kropp ser ut så är den inte hela mig. Jag är mer än min kropp.

/Sanna

Read Full Post »

Mode och Mingle -Drömma och Retro Deluxe

I går var jag inbjuden till Drömma och Retro Deluxes modevisning med tillhörande mingle, cupcakes och bubbel. En underbart trevlig kväll som spenderades med min vän Anna och övriga gäster.

Det duggade ute under visningen, men stämningen kändes som strålande solsken. Efteråt gick vi in och minglade med alla fina människor, drack rosé och jag köpte en söt prickig kjol från Retro Deluxe.

Vackra Lotta assisterade kunderna

Johanna var en av besökarna

Det spelades grym musik

Anna tittade på en kurvvänlig prickig klänning från  Drömma.

Efteråt gick jag och Anna till En Deli och åt god vegetarisk mat.

/Nostalchic

Read Full Post »

Kurvboostade filmtips

I USA går filmen Just Wright på bio. Jag vet inte om den kommer gå upp på de svenska biograferna, men den lär väl i alla fall komma ut på video. En av huvudrollerna spelas av vackra Queen Latifah och här kan ni se trailern.

Read Full Post »

OOTD Beyond Sizes

Dagens skolkläder

Jacka från Monki

Topp: Gåva från Fancy-Frida

Kjol: Myrorna

Skorna: Karltex

All min kärlek /Nostalchic

Read Full Post »

Dofter som förtrollar

En annan passion jag har är  parfymer. Jag älskar dessa ljuvliga dofter och skulle bli tokig om jag hade glömt parfym om jag reste bort. Jag tror jag ärvt det efter min mamma som har massvis av underbara parfymer hemma. När jag far dit tar jag inte mer mig någon parfym då hon alltid har något nytt och spännande att prova.

Mina ”nya” favoriter som finns på önskelistan är

För övrigt har jag tre parfymer som jag alltid måste ha hemma, Cerutti 1881, Brigth Crystal- Versace och Romance- Ralph Lauren.

Read Full Post »

Klänningar på stan Beyond Sizes

Provade klänningar

Klänning från Cubus i storlek XL 199 kronor, finns även i svart. Aprikost  funkar dock inte med svarta leggings till då de lyser igenom som synes.

Klänning från H&M storlek 44 för 299 kronor, lite kort för min smak.

Klänning från Rut mfl storlek XL för 299 kronor. Det enda negativa är självklart underklänningen som är väl tajt, men då botten på klänningen är svart går det att ta bort underklänningen om det behövs, vilket jag kommer göra då den fick följa med mig hem.

Klänningen från Rut mfl finns även i dessa färger.

Kram /Nostalchic

Read Full Post »

OOTD

Kofta: Gina tricot

Topp: Monki

Kjol: omgjord klänning

Skor: Kawasaki, Karltex

/Nostalchic

Read Full Post »

Project Same Outfit

PROJECT SAME OUTFIT

Klänning och bikerjacka från Kapp Ahl

AMANDA

Längd 170 centimeter, provad storlek klänning  46 och jacka 48

Amandas omdöme: Den lite tight över bysten, men annars normalt. Jag är 170 cm lång och tyckte att klänningen var på tok för lång för mig. Mitten partiet hade de kunnat korta av så hade modellen varit mer smickrande för mig som har bredare rumpa och gillar klänningar med vid a ‘la 50-tal. Tyckte att det var knasigt med en rak underkjol. På mig veckade den gärna upp sig och det såg man genom det övre tyget, inte så snyggt.

Jackan provade jag i storlek 48. Snygg stängd, men som många biker-inspirerade jackor är de lite väl lösa öppna. Ja, självklart en smaksak, men så tycker jag! Jag blev ändå överlag förvånad över att det hela var snyggt. Inget jag skulle prova separat men kände mig söt och blev inspirerad att kolla efter liknande klänningar med kortare kjol. Jag visar även en bild på hur klänningen kunde sett ut om den vore i en kortare modell. Kanske inte snyggt gjort, men man förstår tanken.

CARIN

Blogg: Tickamobster

Längd 170 centimeter, provad storlek klänning 46 och jacka 46/48

Carins omdöme: Klänningen är jättesöt, dock är underkjolen är alldeles för tajt. Jag är ett äpple och rundast om magen så det är på snäppet att den blir för tajt under när man ska röra sig. För mig är den för tajt över bysten, men hade jag tagit en storlek större hade den blivit pösig på andra ställen. Den var väldigt genomskinlig, på bilden syns mina leggings. Jag hade velat ha den i en lite kortare modell. Känns tantigt med underknä-modellen och vitt funkar inte som småbarnsmamma, hade velat se den i roliga varma färger för sommaren. Jackan är cool men hade velat ha den lite mer figursydd, när man har den öppen blir den väldigt ”stor”. Den skulle även funka bra till jeans och en snygg tunika.

HELEN

Blogg: depp och pepp och hopp

Längd  172 centimeter, provad storlek klänningen 44 och jackan i 44-46.

Helens omdöme: Jag tyckte klänningen hade potential, men gillade inte att den hade en så konstig mittimellanlängd. För lång för att vara en vanlig klänning och för kort för att vara en långklänning, konstigt. Jag irriterade mig också på att underkjolen syntes igenom klänningstyget på ett fult sätt . Jackan var tyvärr ingen höjdare på mig. För stor, men inte bara i storlek utan också i modell. För lång, för mycket tyg/skinn överallt. En kortare, mindre, jacka som man inte vill ha stängd skulle jag hellre velat ha.

MARIKA

Längd 168 centimeter provad storlek klänning 46/48 jacka 42/44

Marikas omdöme: Storleksmässigt tyckte jag att klänningen satt som en vanlig 46:a. Underklänningen var tämligen svår att få att sitta snyggt, jag fick, trots att klänningen inte var liten på något sätt, böka flera gånger med underklänningen, och trots att jag hade linne under kändes den väldigt genomskinlig. Jackan kändes lite stor i storleken, vanligtvis brukar jag ha en storlek större. Snygg modell som jag allvarligt funderade på att köpa, tills jag fick 80-tals flashback av Pernilla Whalgren och allt för sprayat sönderblonderat hår.

MEDINA

Blogg: Mode på mitt sätt

Längd 168 centimeter, provad storlek 44

Medinas omdöme: Den var lite tajt över bysten,  men det kan kanske fixas med en annan BH då storlek 46 satt för lös. Den var också lite för lång och hade kunnat vara 4-5 cm kortare. Längden ser bra ut med högklackade skor, men hade jag haft ett par platta så hade jag känt mig tantig. Annars tyckte jag om kvalitén och spetsen, definitivt en klänning jag kan tänka mig att äga. jackan fanns inte inne så jag provade denna istället vilken var supersnygg med snygga nitar i ryggen och en perfekt längd till våren/sommaren. Snyggt tajta i ärmarna, men det fanns ändå utrymme för en tjockare tröja.

JEANETTE

Blogg: Go green makeup

Längd161 centimeter provad storlek klänning 44 och jacka 44/46

Jeanettes omdöme: Klänning satt bra på. Underkjolen kan krångla till eftersom den är snävare men för mig vart denna storlek bra i alla fall. Skönt material (bomull). Jacka blev däremot lite väl stor, tyvärr annars är det skit snyggt med en svart biker-jacka till vitt. Jag provade dock en jeansjacka som satt bättre. Jag är 161 cm och har lite svårt för klänningar med den här längden. Tycker jag känner mig ännu kortare och det känns som jag lätt kan trampa på den långa klänningen . Vill nog gärna att klänning slutar lite högre upp.

Read Full Post »