Jag heter Lotti Törnros, är 38 år gammal och jag väger 103 kg. Är född i Malmö men bor nu i norra Stockholm med min familj och arbetar som frilansande skådespelerska.
Viktigast i mitt liv är love sweet love i alla former, samtal och teater. Detta med teatern är nog en nyckel till mycket. Den är helt klart anledningen till att jag i dag är fettaktivist. Jag har haft glädjen att få skildra många olika människoöden genom min person. Min föråga att leva mig in i och solidarisera mig med andra är stor. Teatern har odlat min förmåga att ifrågasätta och se självkritiskt på mitt eget tänkande. Det är nyttigt. Tvärsäkerhet är inte en egenskap jag uppskattar. Just nu arbetar jag med att skapa en föreställning som heter Fettaktivisktisk agenda. Jag har ett behov att omvandla tankarna jag har om kroppsnormer till något som går att se, till något som bjuder in andra att tänka vidare. Jag vill ha en dialog för jag har många frågor, men inte särskilt många svar.
Fet, stor, tjock har jag varit i stort sätt hela mitt liv. Kanske ett år i tonåren passerade jag som normalviktig och så mycket gladare blev inte jag för det. Jag har varit en duktig tjockis. En med gott självförtroende, en som utåt sett aldrig klagat på min kropp, en som sagt att kroppsnoja är nåt som finns i hjärnan och därför ska hanteras helt privat, att klaga över orättvis behandlig har varit mig främmande, allt i tron att jag skapar mitt eget liv och inte kan skylla nåt på andra. Så det var med blandade känslor jag började närma mig tanken på att göra en pjäs om mitt fett. Något inom mig förstod att jag behövde göra upp med mitt eget tabu. Det resulterade i monologen Mitt liv som tjock som jag spelade runt om i landet mellan 2004-2006. Jag dök ner i floden av allt det jag skjutit ifrån mig. Jag mötte dubbelhet, kluvna känslor, splittrade verkligheter. Jag mötte en skam som satt fastlimmad på mig som en andra hud. Och jag landade i insikten att mitt fett inte alls bara är min ensak.
Mitt fett möter omvärldens värderingar och jag reagerar utifrån det likväl som jag påverkar andra med vad jag sänder ut. Det är vettigt att reagera mot att bli förminskad, förlöjligad och hånad. På något sätt har vi skapat en kultur omkring oss som säger att just fetma är något som ska tåla allt det. Så till den milda grad att personer med fetma ofta själva står på mobbarnas sida och internaliserar fetthatet. Jag talar av egen erfarenhet, jag har inte velat solidarisera mig med andra tjockisar, jag har jämfört mig med andra och mått bra när jag är den smalaste i rummet, jag har haft fördomar mot andra feta och tänkt att jag inte är som dem. På alla möjliga sätt har jag velat passera som norm, och jag har gjort det genom att förneka min kropp och fördöma andras. Men det finns hopp. Min resa som fettaktivist har lett mig hit – till att jag accepterar och tycker om min kropp och idag har en annan blick på tjockisar. Jag hade från början ingen avsikt att bli fettaktivist, jag visste inte vad det var och om någon hade nämnt det ordet 2004 hade jag blivit vettskrämd. Men att problematisera bilden av fetma är aktivistiskt. Varje person som gör motstånd mot vad en förväntas vara som fet är aktivist.
Min kropp är politisk, politiken syns på min utsida. Jag har mycket fett på min kropp, alltså stöter jag emot samhällets smalhetsnorm mer påtagligt än de som inte har det. Det gör att jag har två val – att anpassa mig eller göra motstånd. Anpassar mig gör jag varje gång jag är tyst och skäms när någon säger något nedlåtande om min vikt. Anpassar mig gör jag varje gång jag låter den normaliserade fettfobin passera okommenterad. Den som yttrar sig på tusentals olika sätt i samspelet människor emellan.Som när någon säger att jag ser smalare ut och jag förväntas ta det som en komplimang. Som samtalen om kropp och vikt och mat som ständigt bekräftar idén att smalhet är rätt och bra. Som bilderna vi omger oss med. Som fördomarna om fetas beteende som ständigt poppar upp när fetma diskuteras. Motstånd gör jag när jag talar. Motstånd gör jag när jag hävdar att min kropp är tillräcklig, när jag njuter. Motstånd gör jag när jag slutar kämpa mot mitt eget fett och istället kämpar mot omvärldens fördömande. När jag inte låter skammen tysta mig. Skammen som kommer utifrån, från förväntningar och signaler i vår kultur. Skammen är inte min. Jag tänker inte bära den mer.
/Lotti Törnros
Här kan du lyssna till en intervju med mig i Tendens på P1 oktober 2009 på temat mat och identitet.
Fekkin fab! Jag länkar på rot.
Kram
T
Åh!! Jag såg hennes pjäs ”mitt liv som tjock” och fick träffa henne efter föreställningen och surra en stund. Åh, den pjäsen förändrade fan mitt liv! Från att gå från en osäker, osjälvsäker fetklump till en säker, självsäker fetklump! Hon fick mig att förstå att även Jag förtjänar allt det där som alla ”normalviktiga” också har. Bör påpekas att jag var 16-17 och såg världen väldigt svart och vit.;) men åh va kul att se å ”höra” från henne igen, hon var verkligen så himla go när jag träffade henne! 🙂
Vad kul, jag önskar verkligen att jag själv hade sett pjäsen, men får istället se fram emot att följa hennes framtid.
Fantastisk intervju och fantastiskt blogginlägg! Och fasen vad snygg du är…
Heja dig Lotti!
Du är en strålande stolt person! Och en viktig förebild för många. Fortsätt så!
/Eva-Li
Herregud vad bra uttryckt, du är min nya idol Lotti!
Tack!
Jag jobbar i klädaffär och klär många runda kvinnor som svettas vid blotta tanken på att ställa sig i en provhytt.
När jag hjälper en tjock kund försöker jag alltid formulera mig runt, förbi kvinnans vikt.
Något som smalnar av figuren är synonymt med något fint. Något som gör kunden större rekommenderas inte, och inte genom att säga: Det får dig att se större ut, utan på något ”skonsammare” sätt, allt för att försöka utesluta ordet stor. Som att kunden inte vet att hon är tjock. Och som att tjock, stor och rund alla är skällsord. Och att kunden inte får ta det beslutet själv. Du ser större ut och du är jävligt snygg!
Jag ska verkligen försöka ha med mig ditt inlägg i mitt arbete.
Se kvinnorna som dom är. Dom är så vackra precis så tycker jag ju egentligen. Det är ju omgivningens förväntningar och normer som gör att jag står och försöker spela trollkarl. Att jag tror att det enda kvinnorna förväntar sig att jag ska göra är att få dom att se smalare ut. Att det inte räcker med snygg, färgstark och härlig.
Skärpning på mig och tack igen!!!
Har du några tankar om mitt resonemang, hur jag kan bemöta mina kunder och hur jag inte ska göra får du jättegärna skriva till mig.
Har missat din monolog. Kommer du att spela den igen?
All lycka!
Hej Emmili
Jag tror definitivt på att bemöta kunden på ett rakt sätt. Att benämna det som är men att försöka vara så neutral det går. Inte lägga in en värdering. Fast det är svårt. Vissa uppfattar ju själva orden fet, stor, tjock, rund osv som en förolämpning. Då kanske det hjälper lite att påpeka att kunden ser fantastisk ut pga sin storlek och inte trots den. Jag tror att det är en av de viktigaste handlingarna vi kan göra för att förändra värderingarna omkring vikt. Att låta det tjocka finnas, på samma villkor som det smala. För varje person jag möter som visar att den inte fördömer min fetma känner jag större hopp. Det hjälper till att lyfta skammen. I tystnad frodas skam. Och sånt vi undviker att prata om av hänsyn finns ändå oftast med i samtalet som nåt odefinierbart under ytan. Det vi pratar om blir synligt och kan bemötas på olika sätt.
Tack för att du dela med dig av dina tankar. Det gör mig jätteglad. Mitt liv som tjock kommer jag inte att spela igen, men förhoppningsvis dyker jag upp här och var framöver med Fettaktivistisk Agenda.
Allt gott!