Förra veckan när jag var vid Gullmarsplan och skulle köpa 3-dagarskort till tunnelbanan så såg jag en tjej utanför pressbyrån som stod mer eller mindre böjd över en papperskorg och åt en glass. Hon var ingen supertjockis, men inte heller jättesmal . Jag mötte hennes blick och såg att skammen stod skrivet i hennes ögon. Jag tänkte irriterat för mig själv släng glassen eller ät den med välbehag. Men helt ärligt, vad vet jag egentligen om hennes skam, kanske hade jag inte sett den om jag inte känt igen mig själv och den skam jag känt.
Under tiden jag stod i kön inne i pressbyrån så började jag tänka på hur ofta vi skäms över olika saker och hur lätt vi har för att känna skam och skuld. Hon ville äta sin glass men mådde redan dåligt över att hon åt den. Hon hade säkerligen tänkt ta några bett och sedan slänga den, men när jag kom ut ur pressbyrån var hon nästan klar med glassen och stod fortfarande där halvgömd vid trappan över papperskorgen. Egentligen är det så jävla sorgligt.
Jag tror att skammen är en knut man inte kan knyta upp själv utan att få hjälp av andra på ett eller annat sätt. Vi behöver någon som uppmuntrar oss och visar att vi är bra precis som vi är.
Vi människor får dåligt samvete för att vi inte har städat riktigt så fint som vi skulle velat, att vi inte hunnit höra av oss till bästa kompisen på flera dagar. Att vi inte tjänar tillräckligt mycket pengar, eller har lyckade karriärer, att vi inte är tillräckligt bra och roliga föräldrar, att vi inte är tillräckligt snygga för att visas upp inför beach 2008, listan kan göras lång.
Tänk vad lätt de där känslorna smyger sig på en, skammen och rädslan för hur man som människa och individ ska bli bedömd. Skammen är som en gammal bortglömd kompis som knackar en på ryggen, den där ”vännen” man aldrig ville se igen som ständigt dyker upp överallt. Det är inte bara ett problem som tjocka människor står inför, det gäller de flesta som inte uppnått den sköna ålder då de helt enkelt skiter i vad andra tycker om dem, en del uppnår aldrig den känslan.
Jag vet flera människor som aldrig skulle vilja gå på restaurang med rädsla för att få den där blicken från någon. Blicken som om du äter sallad säger ”är det någon idé att du äter den när du ändå kommer gå hem och äta Ben n Jerrys” eller om du äter något annat ” jaha där sitter du och vräker i dig och växer medan minuterna går”. Kanske hör du rösten i ditt eget huvud fast den egentligen inte stämmer. Vem vet om personen tittar på dig för att du har en snygg klänning, eller att du har sminkat dig snyggt. Jag tror framförallt att moraliserandet finns inuti oss själva, så subtilt att vi inte ens kan prata om det. Vi har lärt oss att skammen ska finnas där, den har blivit en följeslagare. Jag menar att man är sin egen värsta fiende.
Skuld handlar om det man gjort, och är något man tänker att man kan välja att gottgöra. Skam handlar om hela ens person, hur man tror sig bli uppfattad i andras ögon.
Om någon ger mig en blick på spårvagnen tänker jag att han säkert tycker att jag är söt, så ler jag tillbaka. Jag bryr mig inte om någon tittar på mig när jag är på restaurang och jag är den tjocka tjejen ni ser dansa natten lång. Men visst är jag skamfylld på andra sätt, jag tror alla känner skam över något i sitt liv.
Vilka skulle vi bli om skammen skulle tystna? Vad skulle vi kunna åstadkomma? Så länge skammen och skulden regerar så bygger vi murar av hinder på vägen vi vandrar på. Skam är många människors hemliga plåga och är egentligen ett hinder till liv. Få saker är så svåra att tala om, vad känner du skam inför?
Till detta gråa inlägg måste jag spela något upplyftande och dansa lite i min lägenhet.
Mikas BIG GIRLS, varenda gång den kommer när jag är inne i en affär eller någon annan stans så måste jag dansa, den handlar ju om mig och om alla andra söta tjockisar där ute.
Dagens outfit:
Lite Löv från mig;)
/Nostalchic
beyondsizes.wordpress.com 